I gårdsförsäljningsdebattens kärna står frågan utifall Sveriges detaljhandelsmonopol, Systembolaget, hotas om gårdsförsäljning införs eller ej. Två utredningar har redan konstaterat att så är fallet men förespråkarna har inte släppt tanken om att gårdsförsäljning och alkoholmonopol går att förena. Ett återkommande argument i debatten är jämförelsen med vårt grannland Finland:
”Finland har ju gårdsförsäljning och ett alkoholmonopol så varför kan inte vi?” sägs det. Inte sällan efterföljt av en önskan om ett snabbt genomförande av gårdsförsäljning av öl, vin och sprit i Sverige. Jämförelsen haltar då förespråkarna missar både väsentliga skillnader mellan svensk och finsk alkoholreglering samt missförstår omfattningen av den finska ”gårdsförsäljningen”.
Finland har sedan EU-inträdet haft vad de kallar för ”direktförsäljning” av särskilda bärviner och den maltbaserade drycken Sahti. I Sverige har detta beskrivits som finsk ”gårdsförsäljning”. EU-kommissionen har varit tydliga med att utformningen innebär diskriminering av utländska produkter och därför bryter mot EU-rätten. De har dock sagt sig inte vilja driva frågan med hänvisning till att det inte finns några producenter av dessa drycker i andra EU-länder som missgynnas. När Finland 2009 försökte utöka direktförsäljningen till att också gälla så kallade ”gårdslikörer” invände dock EU-kommissionen. Detta då direktförsäljning av likörer skulle innebära ett avsteg från det finska monopolets ensamrätt som skulle missgynna likörer som produceras i andra EU-länder. Finland valde därefter att inte gå vidare med utökningen.
Det är alltså tydligt att Finlands begränsade direktförsäljning av bärviner och Sahti inte kan åberopas som stöd för ”gårdsförsäljning” i Sverige. Detta konstaterades också i de två första svenska gårdsförsäljningsutredningarna.
Finland har sedan 2017 även infört direktförsäljning av så kallad ”hantverksöl” upp till 12% alkoholstyrka. Denna förändring är en av anledningarna till att gårdsförsäljningsdebatten blossat upp igen i Sverige.
Ser man närmare på utformningen blir det dock snabbt tydligt varför en liknande modell inte skulle gå att genomföra i Sverige utan att privatisera stora delar av det svenska alkoholmonopolet.
Finland har sedan 2017 privatiserat försäljningen av öl upp till 5,5%. Den öl som är aktuell för den finska direktförsäljningen är alltså endast öl mellan 5,5%-12% alkoholstyrka som fortfarande säljs inom ramen för det finska monopolet Alkos ensamrätt.
Med hjälp av särskilda finska data kan IOGT-NTO nu avslöja att Alkos försäljning av dessa produkter endast utgör 0,9% av den finska detaljhandeln med öl. Det är denna nästan totala privatisering av ölförsäljningen som Finland lutar sig åt när de hävdar att deras direktförsäljning av ”hantverksöl” är så liten att den inte riskerar deras alkoholmonopol – de har i praktiken redan avskaffat alkoholmonopolet för öl.
I motsats till vad som ofta hörs i debatten visar detta alltså att Finland inte kan sägas ha lyckats kombinera alkoholmonopol och gårdsförsäljning av alkohol.
Om den finska modellen skulle användas i Sverige, skulle det innebära ett avsteg från det svenska monopolet som berör över 70% av detaljhandeln med öl. Skulle det dessutom bli – som många tongivande alkoholproducenter förespråkar – att även gårdsförsäljning ska tillåtas för vin och sprit, handlar det om 100% av detaljhandeln med dessa produkter som undantas monopolets ensamrätt. Det är mycket långt från den finska situationen och en uppenbar urholkning av det svenska alkoholmonopolet.
Jämförelsen med Finland haltar alltså så mycket att det går att fråga om den ens kan anses relevant annat än för de som vill se en närmast total privatisering av det svenska alkoholmonopolet.
