"Jag heter Magnus Sälgström, är 34 år och Borlängebo sedan födseln. Arbetar till vardags som handläggare på Vägverket. På min fritid tränar jag gärna. Musik, musikaler, film, resor, hockey och fotboll är andra stora intressen. Närmast ser jag fram emot fotbolls-EM.

Jag har aldrig varit påverkad. Ett personligt val. Har inte någonsin förstått mig på det här med alkohol. Inte ens under skoltiden, då de flesta i min ålder var ivriga på att ta sin första fylla. Jag kan inte begripa varför människor vill droga sig. Hur kan man frivilligt välja att förgifta sin hjärna och kropp och till råga på allt påstå att det är kul? I mina ögon framstår det som väldigt korkat.  

'Men allvarligt talat så är det väl faktiskt så att ett par riktiga fyllor ingår i vuxenutbildningen.'  Ja, så uttryckte sig en gammal bekant en gång. I hans, och i de flesta svenskars, liv är alkohol en självklar del av tillvaron. Det anses normalt att ta sig ett glas ibland. Men för mig är inte det som den stora massan gör, per automatik synonymt med det som är normalt. Jag vill inte bara följa strömmen och göra det som förväntas av mig i sociala sammanhang. Jag vill göra som jag vill och jag har alltid en stark strävan efter att vara sann mot mig själv.

Det kan kännas ensamt ibland att inte dricka alkohol, det måste jag medge. Du tar ju ställning emot något som är urstarkt rotat i Sverige. Samhället är uppbyggt av en rad skiftande sociala oskrivna regler. Följer du inte dessa blir det genast lite jobbigare och mer omständligt i samspelet med dina medmänniskor. Vore det inte underbart om alla människor kunde släppa kontrollen utan droger?

Livet är kort och jag vill att mina sinnen ska fungera till hundra procent 24 timmar om dygnet. Varför slösa bort en massa tid på att inte vara här och nu? Det blir allt som oftast diskussion när jag berättar att jag är absolutist. Det är uppenbarligen väldigt laddat. När omgivningen får veta att jag inte dricker alkohol kommer alltid ett försvarstal. 'Jag dricker för att det är gott', är den vanligaste varianten av alla tröttsamma klyschor som jag har fått höra genom åren. 'Det handlar om umgänge. Att man tillåter sig koppla av och ha kul', fortsätter min bekant sitt resonemang. Sorgligt att det ska behöva vara så.

Jag vill i alla fall klarlägga att de gånger jag har som trevligast är i sällskap där alla är nyktra och vågar vara avslappnade tillsammans. På tal om det så tycker jag att LOVA är ett jättefint initiativ. Det är så berikande att träffa människor i ungefär samma ålder som inte heller låter sig begränsas av droger. Vi i LOVA har haft flera givande sammankomster (både planerade och spontana), bland annat en rolig fest på Svanen i Borlänge. Och mer lär det bli framöver.

Vore kul om fler ville ansluta sig till vårt nätverk. Om du som läser det här inte heller nyttjar alkoholhaltiga drycker. Känn dig stolt! Smart drag. Du har gjort ett eget val som i allra högsta grad gagnar dig. Varför inte ta chansen att bredda din nyktra umgängeskrets genom att gå med i LOVA?"

Tips! Lyssna på Magnus på www.youtube.com  - sök på Sälgström

Micael Bindefeldt



Han bär säkerheten inom sig
Micael Bindefeld är Sveriges meste festfixare. Sedan många år tillbaka är han nykterist och han säger att han bär säkerheten inom sig, därför behöver han inte hålla ett glas i handen för att våga möta nya människor. Micael tycker dock att det kan vara jobbigt att alltid behöva vara så motiverad som nykterist. Folk frågar om han har haft en hemsk barndom och så vidare men han tycker helt enkelt inte att alkohol smakar bra och han gillar inte att vara berusad.

Till sina stora bjudningar har han haft svårt att hitta goda alkoholfria alternativ och de särskilda barer med fruktdrinkar som han ibland har ordnat med har inte varit så populära. Micael lär inte ut några pekpinnar angående alkoholen utan tycker att alla får leva som de själva vill. Men för att undvika skandaler och skriverier ser han till att inte bjuda igen de gäster som inte klarat av den gratis alkohol som serveras.


Josefin Rein



Seglingen ger mig frihetskänslor
Josefin Rein är en tjej med många intressen och för det mesta har hon flera olika projekt på gång. Hon seglar, dansar och håller på med hantverk, oftast följer stickningen med i handväskan. Seglingen är ett intresse hon haft sedan barnsben och idag klarar hon av de flesta båtar, så som jollar, skutor och familjesegelbåtar.
 - I framtiden är jag sugen på att segla med både Ostindiefararen och långskeppet Havshingsten i Roskilde. Seglingen ger mig en så stark frihetskänsla. När jag känner att jag har kontroll på båten kan jag hantera hårdare vindar och då känner jag enorm frihet.

Josefin skiner upp när hon talar om sitt senaste intresse. Sedan en tid tillbaka dansar hon svensk folkdans på Skeppsholmsgården i Stockholm.
– Det är så härlig stämning, precis som på en spelmansstämma. Det är fioler, nyckelharpor och cellos i varje hörn och människor i alla åldrar dansar tillsammans.

Under uppväxten i Hedemora gick Josefin på en skola med Waldorf-pedagogik och när det blev dags att välja gymnasium sökte hon sig till en skola i Stockholm med samma inriktning. Efter gymnasiet gick hon en hantverksutbildning på en folkhögskola utanför Trondheim i Norge. Lektioner i vävning, tovning, spinning och garvning stod på schemat och utbildningen gav henne mycket värdefulla grunder inom flera hantverk. I Norge fick hon även möjlighet att segla en gammal fiskebåt med råsegel.

Idag har hon användning för sina hantverkskunskaper som lärare på en Waldorf-förskola i Bromma. Tillsammans med barnen blir det mycket pyssel och skapande vilket uppskattas av barnen och i köket lagas det ekologisk mat, något som Josefin tycker är viktigt då hon har ett stort miljöengagemang.

Josefin är uppvuxen med två nyktra föräldrar och som barn tänkte hon inte på att det var något annorlunda. Som barn hade hon heller inga vänner som försökte dra in henne i drickandet och när hon var i tonåren valde hon att bli medlem i UNF. Idag är hon dock fullt medveten om att hennes ställningstagande kan uppfattas som annorlunda.

– Jag har smakat en halv klunk alkohol då och då för att kunna konstatera att det inte smakade gott. säger Josefin som ser valet som en del av sin personliga utveckling.
– Ställningstagandet gör att jag, i sammanhang när det dricks alkohol, måste tycka om mej själv och vara i rätt stämning för att känna mej delaktig. Efter en lyckad kväll går jag alltid hem och är stolt över mig själv. Ställningstagandet gör att jag måste öva mig på att umgås med folk utan att vara påverkad. Jag måste öva mig på att vara utåtriktad och att stärka min självkänsla i situationer där andra har druckit. Jag vet ju inte hur det känns att vara full. Ibland vill jag testa men sen tänker jag: varför ska jag göra det? Man behöver ju faktiskt inte veta hur allt här i livet är.


Rickard Sjöberg

Foto: Carl Johan Erikson

Följande text är skriven av Sören Sehlberg och publiceras med tillstånd av Motorföraren, medlemstidningen för MHF och MHF Supports medlemmar.

Raljera aldrig med Rickards helnykterhet!
Tv-programledaren trött på att hånas av journalister. Den mycket populäre och proffsige tv-profilen Rickard Sjöberg, nu senast aktuell i Postkodlotteriet, har en helnykter livsstil. Men det får han lida för. Den går inte hem hos somliga. Han kallas för präktig, och det är negativt menat.

– Jag får aldrig höra det av människor jag möter. Det är oftast något som journalister tar till som ett enkelt sätt att ha något att prata om. Man raljerar över den helnyktre, präktiga Rickard, svärmorsdrömmen. Är du troende, är du helnykterist, är du trogen och snusar du inte så kallas du präktig. Men egentligen står jag bara för bra grejer. Jag tänker inte kasta ut tv-apparater från hotellrum eller kröka till när jag är ute eller vara otrogen bara för att folk ska sluta kalla mig präktig. Jag står för den jag är.

Rickard Sjöbergs milda och vänliga framtoning, som vi är vana vid att se i tv, är inte den enda bilden av honom. När vi träffas på en restaurang i Bromma, möter jag både stort engagemang och upprördhet hos honom när beskyllningen av honom som präktig kommer på tal. Ögonen gnistrar av ilska. Rickard Sjöberg har verkligen fått kämpa för att vara ärlig mot sig själv och sin ideologi.
– Jag har valt att inte dricka och att gå i kyrkan. Är det ett brott och något jag ska straffas för? Ger det folk rätt att håna mig? Jag är förbannad på grejen. Man menar definitivt inget positivt när man säger det.

Rickard Sjöberg är noga med att påpeka att han inte uppmanar folk att sluta dricka alkohol. Passar det dem så kan de fortsätta med det, menar han. Samtidigt påpekar han att han inte avstår från alkohol av någon religiös anledning. Och han tror att de som menar att vinet förhöjer smaken på maten kan ha rätt.

– Men tryck inte på mig alkohol bara därför. Jag klarar helt enkelt inte av varken smaken eller effekten av alkohol om det blir ”för mycket”. Både när det drabbar mig eller drabbar min omgivning. Jag tycker inte om att vara i sådana sammanhang. Klandra mig för det då! Jag tackar ändå nej.

Visst kan man säga att Rickard Sjöberg är osvensk. Han är inte som svensken i allmänhet då det gäller alkohol. Därför hade han kanske redan från början en mer aggressiv inställning till rattfylleri. Och den inställningen accelererade när han engagerade sig i MHF:s ungdomsprojekt Death Trip. De tre senaste åren har han varit konferencier vid finalen på Kulturhuset i Stockholm. Death Trip är en tävling bland landets gymnasieklasser. Rickard Sjöberg tycker det är ett mycket bra projekt och menar att det är viktigt att skolorna och klasserna engagerar sig i något som belyser problemet med alkohol i trafiken.

– Även om man inte når ut till alla Sveriges gymnasieelever så når man en stor samling ungdomar som genom de här projekten sätter sig in i ungdomars attityd till alkohol och bilkörning. De tävlar lättsamt och fritt men ändå på ett viktigt sätt. Jag har sett hur viktig ungdomarna tycker att den här frågan är. De brinner verkligen för uppgiften och de har kommit i kontakt med människor som råkat illa ut genom rattfylleri. Man ser på ungdomarna att de mår dåligt av att höra många tragiska berättelser, fortsätter han.

När en tävlande klass tagit reda på sina jämnåriga och även något äldres attityd till alkohol och bilkörning, så ska de hitta på ett sätt att nå fram till sin målgrupp med information som gör att de kan förändra attityderna till det bättre.

I de tre finalerna har de tävlande klasserna gjort sina presentationer till exempel i form av radio- eller tv-reklam, filmer och några har rappat sitt budskap. Det är rattnykterhetsprojektet som ligger i botten, men samtidigt får ungdomarna välja sätt att förmedla sitt budskap och då börjar de också lära sig saker om media. Det triggar ju dem, menar Rickard Sjöberg.

– De har tagit ett steg utöver det som förväntats av dem. Och det krävs för att nå fram. Att röra om lite grand i grytan. Man skriker till helt enkelt. Det har jag imponerats av, verkligen. Det är ett tecken på att de brinner för uppgiften.

Det mest bestående minnet han har från de tre finalerna är när han ett år intervjuade några ungdomar om deras projekt. De berättade att de ringt en för dem okänd kvinna vars dotter blivit ihjälkörd i Frankrike av en berusad förare. De frågade om hon hade något emot om de satte en bild av den omkomna dottern på ett mjölkpaket för att belysa rattfylleriproblemet. Det var bara för skolprojektet och inte ämnat för massproduktion. Mamman sa ja och så blev det. 
– Då var det en kvinna i publiken som räckte upp handen och sa att det var hon som var den mamman. Jag började gråta och mamman och ungdomarna, som inte träffats tidigare, kramade om varandra.

Ungdomarnas projekt handlade om verkligheten och mejeriet tryckte upp det här budskapet på mjölkpaketen. Mötet med mamman, Birgitta Edwards, en av ledarna för MADD, Mother Against Drunk Driving, ledde till att Rickard Sjöberg blev medlem i organisationen.
– Jag har MADD-loggan på bilen, deklarerar han.

När jag frågar om det konkret fått uttryck i ett ökat engagemang mot rattfylleriet, tänker han till lite extra.
– Vad är ett engagemang egentligen? frågar han retoriskt. Man betalar in lite pengar och hoppas att det kan leda till räddade liv i slutändan. Personligen mår jag sämre när jag hör om rattfylleristers framfart. Jag bor på en liten ö på Ekerö. En man körde rattonykter på nyårsdagen och där bor det många barnfamiljer. Där var det andra som grep in och ringde polis. Man mår extra dåligt då det sker i närheten av där man själv bor.
Sedan tillägger han.
– Jag är ju här nu och ger den här intervjun. Det är ju också ett engagemang.

Rickard Sjöberg vill leva i nuet och göra det bästa av det som han för tillfället är involverad i. Det gäller i högsta grad hans arbete. Även på den punkten går tv-profilen Rickard Sjöberg på tvärs med många i dagens Sverige. Ledarskapskonsulter och coacher av olika slag brukar framhålla att för att lyckas i livet måste man sätta upp tydliga mål och göra femårsplaner. Man ska ha hunnit så och så långt efter exempelvis ett, tre eller fem år och ha den eller den lönen och den eller den positionen då. I stället har Sjöberg i sitt yrkesverksamma liv, i alla jobb han haft, resonerat som så att han har en uppgift, som ska utföras så bra som möjligt och att han ska ha så kul som möjligt under tiden.
– Och så ska jag vara stolt över det jag gör, oavsett vad jag gör. Även om det bara är ett litet radioreportage för Radio Jönköpings lokalredaktion. 
 
     
Katarina Walsberg

Foto: Sofia Westman

Följande text är ett utdrag ur ett reportage skrivet
av Sofia Westman och publiceras med tillstånd av Magazin Dalarna.

Jag har alltid haft en stor drivkraft
Hon bär på ett engagemang och en drivkraft som räcker både till det egna företaget såväl som till ungdomar och föreningsliv. Trots sin ringa ålder, 28 år, firar Katarina Walsberg 10 år som egen företagare med Mora Hälsan.

Katarina Walsberg började spela fotboll som sjuåring men när hon var 16 år fick hon problem med ena knäet. Inte något ovanligt i sig, men för Katarina blev det startskottet för ett intresse för kropp, hälsa och träning som idag, 20 år senare, resulterat i ett väletablerat friskvårdsföretag, Mora Hälsan. Vid sidan av intresset för träning så fanns redan i tonåren ett socialt engagemang för barn och ungdomar som hamnat på glid. När Katarina skulle välja inriktning efter högstadiet stod en utbildning för att bli behandlingsassistent högst upp på listan.

– Men kravet var att man antingen skulle vara 25 år eller före detta alkoholist. Så jag som var 15 år och helnykterist hade så klart ingen chans att komma in. Så istället blev det turisthotellinriktning i Leksand, berättar Katarina.
När det var dags att välja praktikplats fick Katarina komma till gymmet i före detta Sandis i Mora. Där, i receptionen, fick hon ytterligare mersmak för träning och gick en intensivutbildning i styrketräning för att kunna träna andra.

– På den tiden var styrketräning väldigt grabbigt och jag ville få fler tjejer intresserade. Jag skapade ett träningskoncept där jag fokuserade på att få in en känsla i träningen. Det började som en hobbyverksamhet och jag hade kunder som jag tränade två gånger i veckan i tre månader.
Det blev startskottet för Mora Hälsan som idag, 10 år senare, gått från hobbyverksamhet till aktiebolag. Under åren har Katarina samlat på sig en gedigen kunskap om hälsa och träning, både genom utbildningar och arbetslivserfarenhet.

– När jag var 20 år flyttade jag till Karlstad för att utbilda mig till friskvårdskonsulent. Jag köpte också parallellt in kurser för att bli massageterapeut. Tre dagar innan avslutad utbildning fick jag fast jobb som massagekonsult för olika företag i Uppsala. Parallellt med jobbet i Uppsala så hade jag fortfarande ett ben i Mora, säger Katarina.
Men så fanns det den där drömmen om att bli behandlingsassistent. När Katarina var 22 år anställdes hon vid det välkända Hasselakollektivet som just behandlingsassistent och medlevare.

– Det är ett hem för missbrukande ungdomar mellan 16 år och 21 år så de äldsta var bara något år yngre än mig. Det var otroligt tufft men att ta det jobbet var bland det bästa jag gjort.
2003 gick flyttlasset tillbaka till Mora och Katarina fortsatte sitt arbete med hälsa, träning och massage. Hon skaffade en lokal, i vilken hon lät upprätta ett eget gym. Den största biten i verksamheten var dock arbetet som massageterapeut.

– Jag arbetade över hela Dalarna med upphandlingar av företagsmassage. Framförallt fick jag kommuner och landsting som kunder, men också privata företag. Ett av de första stora uppdragen jag fick var Hedmora kommun så det blev en hel del pendlande. Idag har jag ett 50-tal aktiva massörer som arbetar på uppdrag av mig.
Katarina beskriver sin verksamhet som tredelad. Förutom massage- och gymdelen så arrangerar hon sedan fyra somrar tillbaka sommarkollo för barn.

– Det är övervägande barn och ungdomar med bokstavskombinationer . Jag vill ge dem en meningsfull sommar med aktiviteter. De första somrarna gjorde jag det här helt själv men nu är vi flera ledare. I somras hade jag två grupper som båda hade vildmarkstema i Grönklitt. Det är så himla roligt på de här kollona. Och även fast det är hur tufft som helst ibland så ger det så mycket tillbaka.  Man ser sån kapacitet i den här typen av ungdomar, som oftast annars placeras i fack. På kollona blickar vi inte tillbaka utan fokuserar på det bästa med varje enskilt barn.

Förutom arbetet med Mora Hälsan så är Katarina även engagerad i Företagarna i Mora, där hon sitter i styrelsen. Samtidigt som hon på distans utbildar sig till drog- och alkoholterapeut.
Katarina bestämde sig redan som sexåring att alkohol inte var något för henne och har i hela sitt liv varit nykterist.  Ställningstagandet kommer av att en nära släkting lidit av alkoholism.

Att beskriva Katarina som driftig och målmedveten är en självklarhet. På frågan om vad hon fått detta engagemang ifrån svarar hon:
– Jag har alltid haft en stor drivkraft och jag ger mig inte förrän jag förverkligar det jag vill göra. Min syster var handikappad och att växa upp med henne har gjort att jag har fått lite andra saker i bagaget. Jag är van att lägga ner tid, kraft och energi för att det helt enkelt inte finns några andra alternativ. För mig har det gett otroligt mycket. Min syster, som tyvärr inte lever längre, och min mamma har varit grymma förebilder när det gäller att kämpa och det har präglat den jag är. 

Kommentar: Katarina Walsberg utnämndes till årets ungdomsföretagare av Dalarna Business Award 2007. 
                                                                                                     

Anders Berg

Jag känner mig växande
Som liten lekte tvåbarnspappan Anders ofta cowboy och indian. Det barndomsminnet bidrog till att han för några år sedan lånade två hästar till den egna gården i Siljansbygden och därmed uppfyllde han en gammal dröm.

– Mitt missbruk kostade mer än vad det gör att ha två hästar, säger Anders och berättar att han är nykter alkoholist sedan 11 år tillbaka. Men egentligen spelar det inte någon roll hur länge jag har varit nykterist, det är vad jag gör med livet som spelar roll. Men nykterheten är grundförutsättningen till det såklart.

Och Anders bör veta. Hans alkoholdebut skedde redan vid elva års ålder och när han var 13 år började han dricka regelbundet. Anders var med i ett kompisgäng som festade rejält på helgerna och trots att de var flera som umgicks kände han sig ofta ensam.

Efter grundskolan sökte Anders friheten och tänkte bli matros men valde i stället att gå en skeppskockutbildning i Göteborg. Han var en ambitiös och duktig elev men vid sidan av studierna gick helgdrickandet överstyr. Under den här perioden lärde han sig dock att det fanns människor som brydde sig om honom fast de inte behövde det.

– Jag var inneboende hos en änkeman som var nykterist. Han var min mentor och vän och han uppmanade mig att åka till USA som utbytesstudent för ett år. Jag följde hans råd och hamnade i Wichita i Kansas.

Anders hade dock oturen att hamna i en missbrukarfamilj som hjälpte honom att skaffa fram alkohol, trots att det var något som inte var tillåtet för utbytesstudenter. Hotet om att bli hemskickad fanns ständigt närvarande. Mellan familjens pappa, som tog marijuana, och Anders skedde det en tyst överenskommelse om att inte skvallra om varandras missbruk.

– I skolan var utbytesstudenter vardagsmat vilket gjorde det svårt för mig att skaffa nya vänner. Men när jag började vara med på fester och dricka alkohol då blev jag accepterad . Då kände jag mig delaktig och orädd.

Under tiden i USA lärde Anders känna Jason, en indian vars mamma var nykterist och än idag håller han kontakt med dem båda. Jasons mamma är utbildad drogterapeut och har varit ett stort stöd för Anders. Åren efter USA jobbade han som kock och på sågverk. Han skötte sitt jobb på vardagarna men på helgerna fortsatte festandet. Alkoholen blev hans identitet, utan den var han inte värd något, och den gjorde honom även manipulativ.

Alkoholmissbruket övergick senare i arbetsnarkomani. Genom att jobba mycket kunde han komma från känslorna av oro, irritation och missnöjsamhet. Missbruket tog också ytterligare en skepnad då han började handla med aktier. 

– När min nuvarande sambo, kom in i mitt liv insåg jag att något var fel med mig och att jag behövde förändras för att kunna leva ett normalt familjeliv. Det var en stor utmaning i att få ordning på mitt liv och det är hennes förtjänst att jag fick rätt hjälp för min alkoholism och spelmissbruk. Hon krävde att jag skulle få behandling och det var då jag kom i kontakt med programmet i Recovery Dynamics. Jag slutade kämpa emot och vågade be om hjälp. I dag förstår jag att alkoholen fungerade som självmedicinering mot smärtan från min skenande egenvilja.

Idag jobbar Anders med att hjälpa företag att motivera och rehabilitera personer med allt från alkoholism till spelmissbruk samt med anhörigstöd. De egna erfarenheterna har ett stort värde i det arbetet.

– Vi styr balansen i våra liv genom den egna viljan. När behovet blir ett begär blir det problem. Jag dömde mig själv och andra hårt, det var förbjudet att ha känslor. För att må bra så måste man acceptera att ibland vara låg, alla har dåliga dagar i bland. Nu har jag verktygen att lära mig acceptera att saker är som de är och att jag hade utvecklat en "allergi" mot alkohol.

Anders är säker på att fler skulle klara sig ur sjukdomen om de insåg att de bär på en inneboende kraftkälla.  Att svälja stoltheten och inse hur viktigt det är att hitta de som har klarat sig ur missbruket och ta reda på hur de lyckades med det.

– Idag känner jag mig växande och hel på de flesta områden. Jag är framför allt medveten om kostens och hälsans betydelse för mitt välbefinnande. Jag ser alkoholkulturen som ett bedövningsmedel från att ta ansvar för vår nästkommande generation, avslutar Anders, mitt i förberedelserna inför en Vit Jul-aktivitet för barn i Leksand under mellandagarna.
 

Johanna Flodström

En ung kraft
– En kompis till mig brukar säga att det alltid blir billigare att gå ut tillsammans med mig. Alkoholen blir inte lika viktig eftersom vi dansar hela tiden. Det berättar Johanna Flodström, tjejen som tycker att det är viktigt att vara en nykter förebild på krogen.

– Det går inte att tvinga någon till att bli nykterist, men jag känner att jag indirekt kan få andra att dricka mindre alkohol. Om någon ifrågasätter varför jag inte dricker så brukar jag säga att jag ska köra bil hem. Ibland blir jag inte trodd för de har sett att jag har druckit drinkar (alkoholfria) och dansat som en galning. Och ibland händer det att bartenders rynkar på näsan när jag beställer en drink utan alkohol, det blir lite bökigare för dem.

Trots andras åsikter ser Johanna bara fördelar med den nyktra livsstilen:
– Jag är ju hur fnittrig och glad som helst ändå, utan alkohol! Kompisar kan klaga på att de brände så mycket pengar på krogen under helgen, men för mig blir det billiga krogbesök. Jag blir oftast bjuden på entrén mot att jag ställer upp och skjutsar.

Johanna växte upp i Sågmyra utanför Falun. När hon var i sjuårsåldern och ville börja på en aktivitet så fanns det inte så mycket att välja på i det lilla samhället. Föräldrarnas positiva inställning till IOGT-NTO gjorde att hon gick med i rörelsens juniorverksamhet under ledning av Lena Borgs. Lena, som jobbar som distriktskonsulent i Dalarna, är en profil som betytt mycket för Johannas fortsatta engagemang inom rörelsen. I yngre tonåren gick Johanna med i UNF, ungdomens nykterhetsförbund, där äldre systern Lisa var en mycket aktiv medlem. 

– Inom UNF har jag träffat många barn till missbrukare. Det är viktigt att de känner att det inte finns något grupptryck, att få dem att förstå att de inte behöver dricka alkohol.

Tack vare det magra aktivitetsutbudet i Sågmyra var även många av Johannas klasskamrater med i föreningen. 
– De få gånger jag blev pikad för mitt ställningstagande brydde jag mig inte om det, jag har alltid haft ”skinn på näsan”. Vi var ett stort och tight gäng i skolan och då var det lätt att stå emot andras åsikter.

När en pojkvän tyckte att hon skulle prova på att dricka alkohol för att veta vad hon avstår från gick hon med på utmaningen. Men hon fick inte några positiva reaktioner av alkoholen och tvärtemot pojkvännens förhoppning gav det henne ännu större argument.

Under hösten kommer Johanna att börja en tjänst som konsulent inom Junis, rörelsens juniorförbund, och sedan tidigare sitter hon med i redaktionen för UNF:s tidning Motdrag.
Hon är även med i IOGT-NTO Sågmyras styrelse där hon är ansvarig för barn- och ungdomsverksamheten. Johanna är en ung kraft och en viktig förebild för barn och ungdomar.

Anders Ståhl

Med pensel och palett i bagaget
Anders Ståhl har alltid varit intresserad av konst och natur. När han började kombinera de båda intressena och ställde ut sina verk, upptäckte han att det fanns en efterfrågan. Anders är autodidakt, självlärd, och har bland annat Zorn och Peter Dahl som förebilder. I dag målar han naturmotiv i både olja och akvarell och har bland annat deltagit på en utställning i USA där även Bruno Liljefors fanns representerad.

1983 fick Anders möjlighet att följa med Leksands Fågelklubb till Frankrike. 
– Då förstod jag att det fanns en spännande verklighet ”där ute”. Insekter, fåglar, landskap, berg… Det är en av de bästa resor jag gjort och den födde ett intresse av att resa mer. Sen fyra år tillbaka jobbar jag hårt med det jag älskar, nämligen att måla och resa. Det är en gammal dröm som gått i uppfyllelse, säger Anders. Hösten 2007 reser han till Tanzania i Afrika för att under ett par veckor besöka Selous Game Park och föreviga dess natur och djur på målarduken.

Även under militärtjänsten sökte sig Anders till naturen och blev därför fjälljägare i Kiruna. Hans äventyrslystnad kombinerad med viljan att göra en god insats förde honom under fyra olika tillfällen till FN-tjänstgöring i Libanon, Makedonien och Bosnien. Under några år jobbade Anders även som brandman i Leksand och Borlänge.

Anders har varit nykterist under hela sitt liv och han tror att det beror på intryck från barndomen. 
– När jag var elva år flyttade vi från Märsta till Leksand. Vi bosatte oss mitt i centrum och hamnade i en helt annan dryckeskultur. Jag fick som liten grabb plötsligt se ungdomars supande på nära håll och det var en chockartad upplevelse. I Märsta var det gubbar som söp vid kvartersbutiken, här var det ungdomar som söp och slogs runtom i centrum och som jag kunde stå och titta på från fönstret vid torget.   

– När jag själv blev så pass gammal att jag kom in på krogen var jag ofta där men jag drack aldrig någonsin alkohol. Inom mig växte dock ett större och större utanförskap vad gällde drickandet. Det blev allt jobbigare att bära och jag kände att jag inte var en i gänget för att jag inte drack. Främst var det andra killar som hade svårt att acceptera mitt ställningstagande.

Anders har spelat ungdomshockey i Leksands IF under många säsonger. I dag när han går på matcher i arenan ser han onyktra vuxna karlar ragglandes på läktarna där även barnfamiljerna sitter. 
– Idrott och alkohol hör inte ihop! Jag tror att den klubb som säger nej till att servera alkohol vid matcher kommer att dra det längsta strået. Det är fantasilöst att gå med i den allmänna trenden att det är ok med alkohol överallt och även i samband med idrottsevenemang.   

– Det går att vara ”tuff” utan alkohol, menar Anders. Alkoholen tar bort en bit av ens personlighet. Man behöver inte alkohol om man vågar stå för den man är och som nykterist har man ingenting att förlora. I vissa sammanhang kan man känna sig utanför men då får man leta sig till nya vänner som man kan umgås med mer avslappnat. Men det gäller att stå emot grupptrycket, det är allvarligt om man tvingas välja bort något som man tror på för att bli accepterad.

Läs mer om Anders på den egna hemsidan www.stahlkonst.se

Kim Alvelius



Jag ska resa tills jag blir 65 - sen ska jag ta semester
Kim Alvelius är en riktig globetrotter. Den första långa resan gick till Australien, ett land han sedan dess hunnit besöka fyra gånger. Det var också där han lärde sig spela på didgeridoon, ett uråldrigt australiensiskt blåsinstrument som traditionellt spelas av aboriginerna. I framtiden hoppas han kunna se Syd- och Centralamerika men ett år i Japan finns överst på önskelistan. Tryggheten som ligger till grund till att Kim vill resa själv ute i den vida världen grundades i barndomen i finska Åbo. Fritids efter skolan var inget som passade Kim, han gick hellre hem och tog ansvar för sig själv.

Under gymnasietiden gick Kim med i Ungdomens Nykterhetsförbund, UNF. Han och fyra kompisar nappade på ett erbjudande om att spela innebandy. Kravet på att han då skulle få lov att bli nykterist var aldrig en stor uppoffring för honom .
– Tidigare hade jag provat alkohol men jag hade inga problem med att acceptera villkoren.

Intresset för att arbeta aktivt inom nykterhetsrörelsen väcktes av den lokala styrelsen som lockade med honom på möten.
– Efter att ha suttit med och lyssnat blev jag mer och mer intresserad och engagerad. Jag gick en juniorledarutbildning i Junis (IOGT-NTO:s juniorförbund) regi och var sedan ledare i Dalarna. Genom arbetet i UNF:s opinionsbildande kommitté fick jag bättre självförtroende och mod till att affischera, dela ut flygblad och göra intervjuer. Det är ett stort steg att våga gå ut och ta kontakt med andra människor, att våga visa sin ställning.

Många vänskapsband har knutits under åren på resande fot och Kim upplever att det finns en viss skillnad i hur man umgås utomlands. 
– I andra länder kan man vara med hela kvällen även om man inte dricker alkohol. I Sverige kommer man till en punkt där det blir drygt, då går jag hellre och gör något på egen hand istället. Men en vän till mig brukar ordna mysiga fester hemma i Borlänge. Då är vi runt 20 personer som träffas för att umgås och det finns aktiviteter som bastubad, pingis och Nintendo att roa sig med. Där är inte drickandet av alkohol den största anledningen till festen.

Kim ser sig som en nykter förebild när det behövs, men annars är det ingenting som han går runt och pratar om. 
– Jag försöker inte medvetet påverka andra utan vill hellre föregå med gott exempel. Jag står för mitt val och det är väldigt sällan som någon ifrågasätter det. Det är inte så viktigt för mig hur andra upplever mig så därför är jag inte rädd för att göra bort mig. På krogen brukar jag till exempel beställa mjölk för det är så kul att se reaktionen på alla som undrar vad jag dricker.

Mona Laurell

                                                                                                    
Foto: Anders Ståhl

Alkohol är inget för mig
29-åriga Mona Laurell från Siljansnäs är tjejen som inte sticker under stol med att hon är helnykterist. Hon är ofta klädd i tröjor med nyktra budskap och sprudlar av energi men har svårt att svara på varför hon valt den nyktra livsstilen. 
– Jag har ingenting att ”skylla” på! Jag smakade alkohol i tonåren men har aldrig varit full. Jag bara insåg snabbt att det definitivt inte var något för mig. Jag tror att det kan ha att göra med att jag aldrig har behövt ta till alkohol för att våga göra något. Jag är lite ”crazy” ändå, i nyktert tillstånd, och folk tror ofta att jag druckit när jag är ute på fest fast jag är helt nykter.

Mona är yngst av tre systrar och kommer ihåg sin barndom som lycklig. Hon fick mycket kärlek och uppmuntran för sin person av familjen under uppväxten, och hon tror att även det hjälpt henne att våga vara som hon är, nykter.
– Om man inte är nykterist själv så kan nykterhet verka hotande har jag märkt. En del vänner försökte i tio års tid att övertala mig att jag skulle dricka men nu har de gett upp. Jag känner också att jag blivit starkare, jag tar inte ens någon diskussion om det. När jag fick körkort tyckte alla att det var bra, då har de ju alltid en chaufför om jag ska med, säger Mona och skrattar.

Även fast Mona alltid tackar nej till alkohol så tycker hon om att gå på fester. 
– Jag vet att jag påverkar folk genom att vara nykter. De som har varit nyktra tillsammans med mig en kväll har sagt dagen efter att det var skönt att inte dricka. Jag tror att människan som fenomen har ett glädjerus i sig och att arv och miljö avgör om det kommer fram eller inte. Jag tror också att många skulle tycka det var skönt att vara nyktra, men att de många gånger säger ja tack för att slippa ta en diskussion. Det är tråkigt tycker jag. Precis som vi som är nyktra måste respektera att de som dricker vill dricka, så måste de som dricker respektera de som vill vara nyktra.

Sedan 2003 är Mona stolt medlem i IOGT-NTO. Hon gick med i organisationen för att hennes mamma sa att ”om du brinner så mycket för nykterhet, gå med i IOGT-NTO”. 
– Allt jag kan göra för andra människor som också vill vara nyktra, det vill jag göra. Jag brinner så starkt för det här! Det är intressant att ta del av siffror och statistik som bland annat visar på alkoholens skadeverkningar. Ibland funderar jag på hur folk skulle reagera om de verkligen förstod vad alkoholen kostar samhället, i verkliga pengar. Skattebetalarnas pengar! Dina och mina pengar!

Mona tycker att Lova är ett bra forum att träffa andra nyktra och att det kan bli en plattform för henne att engagera sig mer i alkoholfrågorna.  
– Tidigare har jag känt mig ensam, jag har endast haft ett fåtal nyktra vänner som jag har pratat med och som har varit mitt stöd. Genom Lova hoppas jag kunna träffa fler nyktra, vi kanske kan träffas någon kväll och bara prata och umgås. Det är skönt att få träffa andra, likasinnade.

Mona har många strängar på sin lyra. I dag är hon delägare av Siljansnäs Hotell och Buffils Annas på heltid men hinner även med att ha styrketräningsgrupper och danskurser. Och hemma på gården finns hästar och hundar att sköta om. Sin unga ålder till trots har hon tidigare jobbat som säljare, konferensvärdinna, guide, kanslist och undervisat på högstadiet i franska, spanska och engelska. Hon är även utbildad personlig tränare och ansvarar för friskvården på Laurell Företagspartner AB, ett företag som driver gymmet Ladan i Siljansnäs.

– Som avslutning på mina danskurser åker vi oftast till Borlänge och går ut och äter middag och dansar tillsammans. Det är ett bra tillfälle för mig att visa att det är helt OK att vara ute och vara nykter, och att det till och med underlättar när man ska dansa! 

Åsa Hagborg

Ingen utmaning att dricka - svårare att våga stå emot grupptrycket
Det säger Åsa Hagborg, initiativtagare till och projektledare för ett nytt nyktert livsstilsprojekt som ska fånga upp likasinnade.
– Vi vänder oss till män och kvinnor i åldern 20-45 år. Människor som känner sig ensamma i sin umgängeskrets vad gäller att ta avstånd från alkohol och andra droger.

Hos Åsa mognade beslutet om att bli nykterist fram under en längre period och sommaren 2005 skickade hon in sitt medlemslöfte till IOGT-NTO. 
– Jag märkte att jag stärktes i mitt beslut då jag läste om nyktra män och kvinnor i min egen ålder som hade en liknande livsstil som jag. Det kändes bra att veta att jag inte var ensam. Under min uppväxt och i min nuvarande umgängeskrets är jag den enda som är nykterist. Samtidigt gillar jag utmaningar, det är väl inte så svårt att dricka, det är ju svårare att stå emot grupptrycket.

Insikten att förebilder är viktiga och att det måste finnas fler som känner likadant födde tanken på en modern sammanslutning för människor som tidigare inte sett ett medlemskap i IOGT-NTO som ett alternativ. Åsa presenterade projektidén för distriktskonsulent Lena Borgs på IOGT-NTO i Borlänge som genast hjälpte till med att vidareutveckla idén.

Alla har inte kraft och mod att stå emot grupptryck och förväntningar på att man ska dricka alkohol. Genom att visa upp karismatiska förebilder, kända som okända, hoppas Lova kunna attrahera målgruppen. Det är kanske den extra dosen mod som behövs för att man ska våga ta ställning.

Åsa berättar att hon idag bara ser fördelar med att vara nykterist, något som hon vill att fler ska få möjlighet till genom Lova. 
– Jag spar pengar och mår bra även ”dagen efter”. Det känns tryggt för andra och mig själv att jag kan köra bil om något oförutsett skulle inträffa och jag är en sund förebild för både vuxna och barn. Lova skapas för att fler ska känna hur skönt det känns i själen att göra skillnad, att ta ett medvetet beslut och sedan känna sig stolt över det.