Teaterresa till London i juletid.
Den umeåbaserade teatergruppen Tro, hopp och kärlek har besökt London. Det unika med gruppen är dess sammansättning. Alla har de upplevt månens baksida, till vilken de gjort resor i ensamhet utan att ha kontakt med jorden. Nu har de kommit fram och menar sig ha något att förtälja om livet. De har valt teatern som sättet att berätta för andra.
Medlemmarna har i de flesta fall gjort livslånga karriärer på fängelser, på parkbänkar som hemlösa, hos psykiatrin eller bland dem som i folkmun kallas ”utvecklingsstörda”.
Ett av de viktigaste syftena med resan är att driva ett teaterprojekt med arbetsnamnet Verandan framåt. Hur ska karaktärerna som gestaltas utvecklas och förfinas så att pjäsens handling även rymmer ett budskap?
Vi bor flera mil utanför centrala London. Det är ett medvetet val, där finns mer av det sanna England, man slipper HMs och Clas Olssons butiker som säljer samma saker som hemmavid och det går att äta till anständiga priser.
Under ett arbetspass med pjäsen meddelar Sören att han vill besöka en kyrka för att tända ett ljus för modern som gått bort och ska begravas i Vindeln i Västerbotten några dagar efter hemkomsten från London.
I denna grupp bejakas sorgearbete. Vi ajournerar teaterseminariet och en del av gänget tar en röd dubbeldäckare till närmaste kyrka.
Somliga skulle beskriva åsynen av oss som om vi var på rymmen från filmen Gökboet. Inne i kyrkan viskar vi. Sören tänder ett ljus för sin mor. Han har med sig hundvalpen Fido som kryper fram ur parkasen. Ett gosedjur som tröstar Sören när han vaknar på nätterna och är ledsen.
Sedan tänder Christopher ett ljus för sin mormor som dog för några veckor sedan. Hans far försökte mörda honom för många år sedan, han drabbades därefter av en flerårig psykos. Medicinen har gett det läkarna kallar en ”biverkan”, som gjort honom 40 kilo tyngre. Han talar väl om sin mormor, den kvinna som stod honom närmast i livet efter att hans mor gått en för tidig död till mötes.
Ari tänder ett ljus för sin döde far som var alkoholist, faderns drickande ledde till att även Ari blev missbrukare.
Olle, som tillhört psykiatrin i 32 år, knäböjer gracilt framme vid koret och låter den högra handen utföra mjuka rörelser, somliga biskopar skulle kunna bli gröna av avund om de såg hans elegans. Olle är smal, han har långt stripigt hår, man kan tro att han levt bland hemlösa under många år.
Han menar att det inte är tack vare - utan trots - samhället som han nu trappat ner antalet mediciner så att han för första gången på evinnerlig tid kan tänka egna tankar. Hans vrede är stor över alla förlorade år. Nu tackar han gud och vill att hans erfarenheter ska komma andra tillgodo så att färre riskerar bli bestulna på sina liv.
Sören smyger efter Olle. Han ställer Fido på räcket till koret, knäböjer och viskar ”Jesus Krist, Jesus Krist…”
Vi stannar i kyrkan i över en timme. Där finns tid och rum till eftertanke, Kyrkvärdarna, några äldre kvinnor, ger oss ett värdigt bemötande och beklagar sorgen flera av oss bär på. Ari viskar tröstande till Ingmar att vi snart ska möta våra döda och kära i ett liv som är utan ondska.
Därefter tar vi oss tillbaka till vår enkla boning för att fortsätta pjäsarbetet.
Ari beskriver lyckan över att han, en före detta alkoholist, samarbetar med ”utvecklingsstörda”
- Det finns en dimension i samarbetet med dem som är befriande och helande. Med den äkthet vi möter dem får vi ett förtroende tillbaka. Även de har varit med om motgångar i livet, då vet de också när de möter ärlighet.
De ”utvecklingsstörda” går inte att kommendera, det påverkar den övriga gruppens förhållningssätt. När andra mest talar om människornas lika värde så gestaltas det i Tro, hopp och kärlek.I London pågår julhandeln, det noteras av oss vid sidan om. Shoppandet består mest av inköp av vykort. Kraften används istället för att tala om hur de stora frågorna ska gestaltas på scen.
Knappast någon drömmer om att bli insläppt i det ”vanliga” samhället, den vägen är såpad av kronofogden och de många människornas fördomar. Men hur ska de ändå bli mötta som respektabla människor? Om sådant talar vi nätterna igenom. Hur ska teaterscenen bli ett slipat vapen?
I sådana stunder upplever de sig som en folkrörelse. När arbetar- och nykterhetsrörelserna fått alltmer vissnande löv kan gänget i London liknas vid ett frö som gror med rötter rakt ner i jorden för att hämta ny näring.
Tro, hopp och kärlek ser en framtid som bygger på solidaritet och människans lika värde när det nya samhället ska formas. Där ska människor med liknande livserfarenheter - de är många - vara de som går först för att trampa den nya stigen, sedan får samhället haka på. De vill bli mottagna med öppen famn av de gamla folkrörelserna, men är långtifrån säkra på att få ett sådant mottagande.
Natten innan vi ska åka hem är Aris mobiltelefon borta, vi letar igenom hela sovlogementet, utan resultat. Sören smyger iväg med Fido och besöker den övriga byggnaden. Hundvalpen nosar och luktar, på andra sidan receptionen, bakom några stolar, hittar han telefonen. Ari blir lycklig.
Sören skrattar, han bär en gul skjorta, på dess rygg står
”Glad
galen
och fullständigt nykter”
Leif Stenberg
PS. Pjäsen med arbetsnamnet Verandan beräknas ha premiär våren 2009